Perstorpsliv

till Fridas mormor, min mamma alltså. Utan större lycka tyvärr. Men en kul utflykt likväl. Vi trampade upp genom byn redan tidigt imorse och det var alldeles ljummet ute och det doftade av nyutslagen hägg. Ja, nu ska jag inte bli alltför poetisk men härligt var det.

Väl uppe i byn slogs jag av en helt underbar syn, värsta folksamlingen på torget. Måste varit utbetalning av pensionspengar eller så - kolla in bilden själva. Några stod och hängde på blomsterarrangemangen intill. Kul tyckte jag - värt att dokumenteras.



Frida uppförde sig exemplariskt på tågresan - fascinerad av allt som hände utanför fönstret. Hon somnade inte helt oväntat som en stock när vi väl var framme. Fullchokad med intryck!

Klänningjakten började men vi hittade som sagt inget. Däremot en supersöt jeansklänning till Frida och flip flop och en t-shirt till Hugo. Lite lunch på det så var det dags att vända hemåt.



Frida fick tokspel när vi kom till stationen och skrek som en besatt. Såklart strulade biljettautomaten och jag var tvungen att gå in på stationen. Gissa om akustiken gjorde underverk för hennes lungkapacitet... Mannen i luckan såg lätt förskräckt ut.

Tror ni inte att en medelålders man i kön bakom kläcker den klassiska kommentaren - Hon är kanske hungrig. SNÄLLA någon tala om för mig VARFÖR? Varför skan man behöva höra det. NEJ, hon e inte hungrig. NEJ, hon e inte trött, NEJ hon behöver inte ny blöja. Hon är förbannad. Skitförbannad för att hon inte ser vad som händer och för att hon är less på att ligga i vagnen. Tålamod är liksom inte det en 3-månaders bebis är bäst på.

Hon fyller för övrigt 3 månader just idag. Efter att ha nobbat nappen hittade hon till slut tummen.



Jag har nu skrivit mitt första "riktiga" blogginlägg och tänker nu ta kväll. Mannen har precis rullat in på uppfarten och jycken håller på att krypa ur skinnet av glädje. Över att husse kommit hem alltså.

God kväll!